Jahapp..Då va det dags.. 

Uttråkad av bara saaatan..

Då kommer tankarna.. Tankarna om det som en gång var mitt hem.. 

Staden som en gång i tiden lärde mig det jag kan idag.. Människorna som formade mig till den jag är. 

Minnen av honom.. Han som en gång skulle vara den jag skulle leva med resten av mitt liv.. 16 år va jag och trodde aldrig att jag skulle kunna förlora någon.. HAHA! Där fick jag så jag fes! 

Idag när jag pratar med honom eller träffar honom inser jag vad det va.. Det va en dröm.. Alltihopa.. Jag inser idag att jag gör mig själv en otjänst som jämför alla killar med honom. Men vad jag ska göra.. haha.. Vi pratade om detta igår, han skrattade åt mig.. Men någonstans inuti tror jag att han vet att jag är allvarlig.. Att jag alltid kommer att gå tillbaka till dom där stunderna. Han gav mig vänner för livet, människor jag alltid kan vända mig till, i vått och torrt. 

Idag vet jag vad jag vill och det vi hade då är ingenting jag vill ha idag, men bara tanken på att jag en gång levde för allt det där får mig att le.. Sitter här som ett fån och skrattar för mig själv.. Precis sådär som bara jag kan :) 

Med alla dessa minnen kommer även en känsla av lycka som jag inte kännt på länge...